Machig Labdrön var en tibetansk yogini från 1100-talet vars läror om Chöd (bokstavligen “genomskärning”) djupt påverkade alla skolor i tibetansk buddism. Hon var en unik kvinna som avvek från den traditionella normen av manliga, indiska buddhistiska mästare. Hennes liv är en inspirerande berättelse om en engagerad utövare, ibland tiggare, lysande lärare, mor och släktstiftare.

Bekräftelsesökande, mål som ingen riktigt vet var de kommer ifrån, prestigetvång och vanor som kryper in under huden blir till slut ett ovärdigt sätt att leva.

Det är sällan du av egen vilja granskar och utmanar invanda tankemönster och beteenden. Ofta behöver något livsförändrande och inte så sällan dramatiskt ske för att du ska ifrågasätta ditt “normala” liv. Varningssignalerna har säkert funnits länge men till slut tjuter larmet. Det kan aktiveras av olycka, sjukdom, skilsmässa, konkurs, att bli förälder eller andra omständigheter som gör att din inre väckarklocka inte längre kan snoozas.

Oftast följer en obehaglig period av förvirring, ångest, osäkerhet och nedstämdhet. Du vet vad du inte längre vill ha i ditt liv och du vänder dig bort från det gamla utan att ännu ha något nytt att attraheras till. Denna naturliga del av processen tar sin tid och du kan även fastna här ett bra tag om du inte får rätt hjälp.

Med rätt hjälp menar jag inte hyperkäcka egenutnämnda livsexperter i din nära omgivning och familj som sprutar ut enkla lösningar på komplexa problem som de känner sig obekväma att lyssna på. Du behöver prata så du tappar rösten -utan att kvicka lösningar kastas i ansiktet. Du behöver bli bekväm i din maktlöshet för att verkligen kapitulera inför att du inte har lösningen själv och om du använder dina gamla sätt kommer du bara återupprepa det som varit. Och du behöver be om hjälp. Bokstavligen be om hjälp.

Be om hjälp där hjälpen finns, hos de som vandrat denna väg själva och som är bekanta med processen. Som kan sitta med dig i mörkret en stund. Stödja dig i att se din skugga utan att vända bort blicken. Låta det ta den tid det tar. 

Först när du har nått din botten föds hoppet om en riktig förändring. Du har tappat alla masker och står naken inför dig själv och andra. Där finns inget kvar att skydda eller försvara. Sårbarhetens gåva är friheten. Kontrollbehovet lurar fortfarande i krokarna och angriper så fort det får möjligheten, men du har nått en nivå av förståelse som gör det svårt att lura dig själv på samma sätt som tidigare. Du har slutat att fly men vet heller inte vart du ska – utan att det känns överväldigande obehagligt. Du börjar utforska nya möjligheter. Ser för första gången att du inte behöver vara kvar i en dysfunktionell arbetsmiljö eller relation. Du börjar fundera över vilka känslor och upplevelser som du vill ha mer av i ditt liv. Med rätt stöd vågar du ta de första stegen ut ur dysfunktionen -mot det okända.

Du kan bara se ett steg i taget, allt runtomkring är totalt mörker. Du går nu på den smala vägen och navigerar med hjälp av en pytteliten kompass av tillit. 

Här brukar det oförklarbara ske. Magiska möjligheter öppnar upp sig precis som om det fanns en plan som du aldrig själv hade kunnat komma på. Slumpmässiga möten öppnar fantastiska möjligheter. Ett mail i skräpposten har ledtråden till nästa steg och låten som spelas på radion svarar på frågan du ställde dig förra veckan. Plötsligt finns det alltid en ledig parkeringsplats som väntar. Du känner dig buren.

Det är så härligt att du börjar att klamra dig fast. Men då händer snabbt något som bromsar och kastar dig tillbaka till lärdomen om maktlöshet och kapitulation. Dena gången vet du vad det är och skräms inte av det utan skrattar åt dig själv och saktar ner. Såhär fortsätter livet, i allt längre perioder av fantastiskt flow och tillfälliga återfall i kontroll.

Du har slutat att överleva (fram till semestern) och börjat leva. Och du vet att allt obehag som du kände i början av processen var värt det liv du lever nu.